Jag bor i (på?) Djursholm. Jag har bott i samma rum hela mitt liv, jag har alltså aldrig lämnat Djursholm. När jag väl lämnade denna fantastiska isolerade bubbla av skidresor till Alperna, rosévin på helgerna, pappa betalar, sportbilar, segelbåtar, sjötomter m.m, upptäckte jag att det finns en del fördomar om Djursholm.

För det första, Djursholm är inte en förort. Det är en förstad. Vi är fan inga lantisar. Så vi har det avklarat.

En god vän hävdade att det inte finns några uppförsbackar i Djursholm. Det finns det, konstigt nog. Bor man här borde man ju inte behöva anstränga sig med att gå uppför. Det minsta man kan kräva är att kommunen installerar rulltrappor, om det skulle vara för dyrt att göra Djursholm till ett Danmark i miniatyr. Tror inte det.

Många hävdar också att allt är dyrare i Djursholm. Så är det. Godiset kostar 10:90/hg, en standardmiddag (oxfilé med bearnaisesås) kostar cirka 500 kr och att köpa ett nybakat bröd från Gateau (som bränner bröden till kolbitar) kostar 65 spänn. Jag handlar inte där.

Att bo här är inte lätt. Det är en djungel av oskrivna regler som MÅSTE följas. T.ex. kan man inte kalla sig djursholmare om man inte har skattefuskat minst en gång. TV-licensen ska fan inte betalas. Köper man sprit till helgen är det Smirnoff som gäller, alternativt en Dom Pérignon -53. För er okunniga förortsmänniskor som läser är det en champagnesort, ytterst exklusiv. Allt vaskas förstås (påverkade blir vi på knark, inte alkohol, alkohol är SÅ förort).

Slutligen, enplanshuset mittemot mig köptes för 6 miljoner. Det är 96 kvadrat. Nu bygger ägarna et nytt hus på 375 kvadrat. Med pool. Just sayin’.

/DT